Bankverksamheten är en resurs som jämlikt behövs av alla medborgare. Minimikravet på de resurser som bör nationaliseras är att de används jämlikt av alla medborgare, och detta innebär då vatten, elektricitet, vägar, transport system, media, bankverksamhet, o.s.v. Alla dessa typer av resurser faller inom kategorin att de behövs för var och en, för att leva ett anständigt liv; även bankverksamheten tillhör alltså denna kategori.
Bankarbetet i sig har på sätt och vis blivit så teknologiskt att det inte längre är en stor anställningsskapande verksamhet; det är istället en verksamhet som går ut på att administrera pengar. Om vi därför nationaliserar bankerna med utgångspunkten att ingen längre kommer bygga upp någon skuld med en minimilön, eftersom vi förlåter all skuld, och bankerna tillåts främja sådana aspekter som byggandet av hus och bilar som utgör en skuld baserad på kapitalinvesteringar, vilka i sin tur är bra för ekonomisk tillväxt, då kommer vi att ha en mycket stabil banksektor. Bankens vinster, som kommer från minimala räntor, blir sedan distribuerat för att möjliggöra livsinkomsten i landet.
Det som är viktigt att förstå med detta förslag på livsinkomst är att individuell beskattning kommer tas bort. Istället kommer transaktionsbaserade skatter att användas – såsom t.ex. användningsskatter och mervärdesskatter. Dessa typer av skatter kommer att vara rättvisa eftersom de baseras på hur mycket man använder systemet, och inkomsterna från dessa skatter ska sedan specifikt användas till att betala för statens tjänster, samt produkter till medborgarna.
För att underlätta ett samhälle där människor slutar att missbruka och göra illa varandra, måste en intressant punkt betraktas; nämligen övergången från kontanter till digitala pengar. Eftersom genom att låta pengar vara tillfullo digitala minskas sannolikheten för kriminalitet, och beteenden som sker utanför systemets legala gränser. Detta kommer även ett innebära ett slut på de nuvarande problem som finns med protester och civil olydnad, vilka har uppstått då dissidenter begärt att andra än de själva ska skapa en förändring, utan att de själva föreslår en realistisk och gångbar lösning.
Ursäkten att man vill använda kontanter för att inte behöva betala skatt kommer i livsinkomstsystemet att bli irrelevant. Detta kommer medföra stabilitet i systemet eftersom de som betalar skatt på de tjänster och produkter de tillägnar sig själva, kommer att bidra till en skatteinkomst som samlas upp av banksektorn. Därför kommer det finansiella systemet i landet att vara mycket stabilt, och landets budgetering görs i förhållande till de tillgängliga resurserna. När det är behövligt kan priser, eller skattenivåer förändras för att skapa extra finanser, och staten behöver därmed inte låna pengar; på så vis kan man äntligen stoppa de ränteutbetalningar som för närvarande går till alla möjliga, även helt okända fordringsägare, och som betalas med resurser som skapats av folkets arbete.
Med livsinkomstsystemet kommer inte längre statlig och nationell skuld att existera, dessa fyller inte längre något syfte. Ordentlig korrekt redovisning, och ordentlig planering kommer att förhindra detta, och förslagsvis bör landets konstitution klargöra att ”staten inte kan ådra sig själv någon skuld”. Det faktum att staten inte längre kan skuldsätta sig innebär även att de resurser som finns måste spenderas varsamt, och på saker som är genuint behövda. Krig kommer därför att försvinna, och saker som utbildning och sjukvård, och andra statliga tjänster som verkligen behövs av medborgaren, är de som kommer att ges utrymme i budgeten.
Om någon inte samtycker med dessa praktiska och förnuftiga lösningar, måste det uppenbarligen undersökas vilka slags kriminella aktiviteter dessa medverkar inom, och försöker skydda – så att de kan ha ”mer pengar”, när detta inte nödvändigt eftersom: det finns, och kommer att finnas tillräckligt för alla.
